AUGSBURGSKA BEKÄNNELSEN
De förnämsta
trosartiklarna.
I. Om Gud
Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets
enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros:
nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och
är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet,
skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt.
Likväl finnas tre personer med samma väsende och samma makt, som av
evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande.
De använda här ordet person i samma
betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta
sammanhang; det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap
hos något annat, utan existerar
självständigt.
De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom
manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en
ond; likaså valentinianerna, arianerna,
eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.
De fördöma även samosatenerna, gamla och nya, som förfäkta, att
det endast finnes en person, och därför om Ordet och den helige Ande
illfundigt och hädiskt säga, att de icke äro särskilda personer, utan
att Ordet blott betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är
en skapad rörelse hos tingen.
II. Om arvsynden
Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på
naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud,
utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom
eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar
evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt
genom dopet och den helige Ande.
De fördöma pelagianerna och
andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den
ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att
människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.
III. Om Guds Son
Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig
natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den
gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet,
äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru
Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle
försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden,
utan även för alla människornas verksynder. Han nedsteg ock till
dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till
himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och
råda över alla skapade varelser, helga dem, som tro på honom, i det
att han sänder den helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda,
trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot
syndens makt. Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till
att döma levande och döda, o.s.v. enligt den apostoliska
trosbekännelsen.
IV. Om rättfärdiggörelsen
Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud
genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de
rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de
tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi
skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra
synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom.
3 o.
4.
V. Om predikoämbetet
För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och
sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och
sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem,
som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.
Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för
Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi
skull upptagas i nåden.
De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande
kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom
deras egna förberedelser och gärningar.
VI. Om den nya lydnaden
Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den
bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja,
icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna
rättfärdiggörelse inför Gud. Ty syndernas förlåtelse
och rättfärdiggörelse mottages genom tron, såsom även Kristi ord
betygar: När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen
I säga: "Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro
pliktiga att göra". Detsamma lära även kyrkans gamla lärare. Ty
Ambrosius säger: Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus,
skall bliva frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena,
oförskyllt får syndernas förlåtelse.
VII. Om kyrkan
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig
tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent
förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet
är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen
av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud
eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för
gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en
Gud, som är allas Fader etc.
VIII. Vad kyrkan är
Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes
samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och
ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de
förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de
skriftlärde och fariséerna satt sig etc.
Både sakramenten och Ordet äro i kraft av Kristi instiftelse och
befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
De fördöma donatisterna och andra sådana, som påstodo, att man
icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansågo, att ett
prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen
nytta.
IX. Om dopet
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds
nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må
frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att
barnen bli frälsta utan dop.
X. Om Herrens nattvard
Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden
äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De
ogilla dem, som lära annorlunda.
XI. Om bikten
Om bikten lära de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i
kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder icke är
nödvändigt. Ty det är omöjligt, såsom det står i psalmen: Vem märker
själv, huru ofta han felar.
XII. Om boten
Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet
fallit i synd, kan vinnas, närhelst de omvända sig, och att
kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för
att göra bot.
Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels
förkrosselsen eller den ångest, som injagas i samvetet, då man insett
sin synd, dels tron, som väckes genom evangeliet eller avlösningen och
som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull, och som giver
samvetet tröst och befriar det från dess ångest. Därpå böra följa goda
gärningar, vilka äro botens frukter.
De fördöma vederdöparna, som påstå, att de en gång
rättfärdiggjorda icke kunna förlora den helige Ande, och vidare dem,
som förfäkta, att somliga i detta livet vinna en sådan fullkomning,
att de ej kunna synda.
Vidare fördömas novatianerna, som icke ville avlösa dem, som
fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.
Aven de förkastas, som icke lära, att
syndernas förlåtelse erhålles genom tron, utan ålägga oss att förtjäna
nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.
XIII. Om bruket av
sakramenten
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott
till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor,
utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds
vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos
dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det
sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom
sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.
De fördöma sålunda dem, som lära, att sakramenten rättfärdiggöra,
blott sakramentshandlingen företages, och vid bruket av sakramenten
icke anse den tro erforderlig, som tror, att synderna förlåtas.
XIV. Om det andliga ståndet
Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse
bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.
XV. Om kyrkans religiösa
bruk
Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra
bibehållas, som utan synd kunna behållas och som främja lugn och god
ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt. Om
sådana ting upplysas likväl människorna, så att samvetena icke
betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till
saligheten.
De upplysas även om att nedärvda människobud,
som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och
tillfyllestgöra för synderna, strida mot evangelium och mot läran om
tron. Klosterlöften och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i
fråga om dagar etc., som införts för vinnande av nåd och som
tillfyllestgörelse för synder, äro fördenskull onyttiga och stridande
mot evangelium.
XVI. Om det borgerliga livet
Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro
Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda
överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan
gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig,
göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga
ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.
De fördöma vederdöparna, som förbjuda de kristna att befatta sig
med dessa borgerliga uppgifter.
De fördöma även dem, som icke anse den
kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i
övergivandet av de borgerliga uppgifterna; evangelium förkunnar ju en
evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat eller familj,
utan fordrar eftertryckligt, att de skola vidmakthållas såsom
gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva
kärlek. Därför böra de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina
lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, ty då böra de mera
lyda Gud än människor. Apg.
5.
XVII. Om Kristi återkomst
till domen
Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att
hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda
skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga
människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan
återvändo.
De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas
och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.
De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de
fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de
ogudaktiga allestädes nedslagits.
XVIII. Om den fria viljan
Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån
fri till att åstadkomma borgerlig
rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över. Men
den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rätttfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty
en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till,
utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande
meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje
boken av Hypognostikon: "Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja,
i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, ehuru viljan icke härigenom
blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller
fullborda något, som har betydelse för förhållandet till Gud, utan
blott i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda
kallar jag då de handlingar, som ha sin grund i strävan efter ett
naturligt gott, t.ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka,
vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga
hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller
vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. Allt detta består dock
ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom,
är till genom honom och blev till genom honom. Med onda handlingar
förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud, vilja mörda etc."
De fördöma pelagianerna och andra, som lära, att vi utan den
helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kunna älska Gud
över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. Låt
vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre
handlingen - den kan ju avhålla händerna från stöld och mord - så kan
den likväl icke förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud,
förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.
XIX. Om syndens orsak
Om orsaken till synden lära de, att ehuruväl Gud skapar och uppehåller
naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s.
djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig
bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh.
8: När han talar lögn, då
talar han av sitt eget.
XX. Om tro och goda
gärningar
Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. Ty deras
skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrka, att
de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig
undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika
kall som behaga Gud. Om dessa ting gåvo förr i världen predikanterna
mycket ringa undervisning; de blott uppfordrade till barnsliga och
icke nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor,
brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och
liknande ting. Sedan detta framhållits för våra motståndare, ha de nu
lagt bort det och predika icke längre dessa onyttiga gärningar såsom
förr i världen. De ha även börjat att tala om tron, varom man förr
iakttog en märklig tystnad. De lära, att vi
rättfärdiggöras ej av gärningarna endast, utan de förbinda tron och
gärningarna och säga, att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar.
Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare
uppfattningen, och den kan skänka mera tröst än deras gamla lära.
Då sålunda läran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så
länge legat bortglömd - alla måste ju medgiva, att man i
predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan
blott uppehållit sig vid läran om gärningarna - undervisas man i våra
kyrkor på följande sätt om tron:
Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna
syndernas förlåtelse och nåd och rättfärdiggörelse, utan att vi vinna
denna blott genom tron, då vi tro, att vi upptagas i nåden för Kristi
skull, vilken ensam står som medlaren och försoningsmedlet och genom
vilken Fadern försonas. Den som förlitar sig på att han genom
gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och
nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga
krafter, ehuru Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen och sanningen
och livet.
Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef.
2: Av nåden ären I frälsta
genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - icke av
gärningar.
Och för att ingen må göra undanflykter och påstå, att vi hittat
på en ny tolkning av Paulus, kunna vi hänvisa till att allt detta har
stöd i fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus försvarar i många böcker
nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. Och detsamma
lär Ambrosius i skriften De
vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda
verk: Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga
handlingarna skulle i betydelse icke träda tillbaka för den gudomliga
barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde
av förutgående förtjänster, så att den icke vore en givarens
oförtjänta gåva, utan en lön för
vad någon utfört.
Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfara dock fromma och
bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena
icke kunna vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då
de äro fast övertygade om att de för Kristi skull hava en försonad
Gud. Så lär Paulus i Rom.
5: Då vi nu hava blivit
rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud. Hela denna lära har
avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan icke förstås utan
denna kamp. Fördenskull ha oprövade och världsliga människor dåligt
omdöme i denna sak, d.v.s. sådana inbilla sig, att den kristna
rättfärdigheten icke är något annat än borgerlig eller filosofisk
rättfärdighet.
Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fingo
icke höra tröst ur evangeliet. Somliga drev samvetet ut i öknen eller
klostren; de hoppades nämligen, att de där skulle förtjäna
nåd genom munkliv. Andra åter funno på andra gärningar, genom vilka
nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. Därför var
det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära
om tron på Kristus, för att de bävande samvetena icke skulle sakna
tröst, utan veta, att nåd och syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelse mottages genom tron på Kristus.
Det klargöres även för människorna, att ordet tro här icke
betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de
ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed betecknas en tro, som
tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det, som är
frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d.v.s
att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse.
Och den, som vet, att han genom Kristus har
en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, han vet, att Gud
vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda icke utan Gud som hedningarna. Ty de onda
andarna och de ogudaktiga kunna ej tro denna artikel, syndernas
förlåtelse. Därför hata de Gud, som vore han deras fiende, de åkalla
honom icke och vänta intet gott av honom. Även Augustinus undervisar
sin läsare på samma sätt om begreppet tro, och lär, att ordet tro i
Skrifterna icke får uppfattas såsom betydande ett inlärt vetande,
sådant som de ogudaktiga kunna hava, utan förtröstan, som hugsvalar
och upprättar förskräckta sinnen.
Därjämte lära de våra, att det ar nödvändigt att göra goda
gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan
emedan Gud vill det. Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse
och nåd. Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas
hjärtana och få nya böjelser, så att de kunna åstadkomma goda
gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja
och till ett rätt handlande. De mänskliga krafterna äro nämligen utan
den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de äro för
svaga för att kunna åstadkomma goda
gärningar, som hålla måttet inför Gud. De äro därjämte i djävulens
våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga
tankar och till uppenbara missgärningar. Det kan man se hos
filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt, men icke förmådde
det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. Sådan är
människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och
låter styra sig endast av mänskliga krafter.
Härav framgår tydligt, att denna lära ej bör
beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas,
därför att den påvisar, hur vi sättas i stånd att göra goda gärningar.
Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls icke fullgöra, vad första
och andra buden kräva. Utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott
av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp från människor
och förtröstar på mänskligt bistånd. Så härskar i hjärtat allsköns
begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan
på Gud saknas. Därför säger också Kristus: Mig förutan kunnen I intet
göra, Joh.
15. Och kyrkan sjunger: Om
ej av din Andes fläkt, Liv hos människan blir väckt, Intet gott hos
henne är.
XXI. Om dyrkan av helgonen
Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgon i åminnelse,
för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i
enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren taga David till föredöme,
när det gäller att föra krig och utdriva turken ur fäderneslandet. Ty
båda äro konungar. Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen
eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus
allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.
Han bör åkallas och han har lovat att
höra våra böner, och denna dyrkan täckes honom väl, nämligen då han
åkallas i all nöd.
1 Joh.
2: Om någon syndar, så
hava vi en förespråkare hos Fadern etc.
Beslut
Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att
den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift
eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt
denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden
döma de obilligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare.
Meningsskiljaktigheten gäller några missbruk, som utan stöd av
tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Aven om beträffande
dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att
visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse, som vi nu uppläst, fördroge de våra, då ju icke ens de gamla kyrkoordningama (canones)
äro så stränga, att de fordra samma religiösa bruk allestädes; de
religiösa bruken ha icke heller någonsin varit lika i alla kyrkor.
Och hos oss bibehållas i stor ut sträckning noggrant de gamla bruken.
Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan
och alla kyrkan gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det var en
allmän klagan, att vissa missförhållanden voro förknippade med
allmänna religiösa bruk. Då dessa icke utan kränkning av samvete kunde
gillas, har på vissa punkter rättelse skett.
Artiklar, i vilka uppräknas
missbruk, som avskaffats
Då våra kyrkor icke avvika från den allmänneliga kyrkan ifråga om
någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk, som
uppkommit senare och insmugit sig på grund av olika tiders missgrepp i
strid mot de gamla kyrkoordningarnas mening, bedja vi att Eders
kejserliga Majestät i nåder ville höra, både vad som blivit ändrat, och skälen till
att folket icke tvingas att mot sitt samvete bibehålla dessa missbruk.
Må Eders kejserliga Majestät icke heller
sätta tro till dem, som i syfte att väcka människors hat mot de våra,
utsprida otroliga beskyllningar bland folket. Genom att på detta sätt
upphetsa rättänkande människor lyckades de i början skapa möjlighet
till denna söndring och försöka nu med samma medel öka den. Ty Eders
kejserliga Majestät skall utan tvivel finna, att både läran och
religionens yttre former i våra länder äro mindre förkastliga, än de
beskrivas av orättfärdiga och illvilliga människor. Sanningen kan icke
heller utrönas genom rykten bland folket eller genom fiendernas
smädelser. Men det är lätt att inse, att intet mera bidrager till att
bevara den utvärtes gudsdyrkans anseende och vidmakthålla vördnad och
gudsfruktan hos folket, än om gudsdyrkan sker i kyrkorna på
vederbörligt sätt.
XXII. Om nattvarden under
båda gestalterna
Vid Herrens nattvard få lekmännen sakramentet under båda gestalterna,
emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt.
26: Dricken härav alla. Där
föreskriver Kristus med klara ord om kalken, att alla skola dricka av
den. Och för att ingen skall kunna göra undanflykter och påstå, att
ordet gäller endast prästerna, anför Paulus för korintierna ett
exempel, av vilket det framgår, att hela församlingen mottagit
sakramentet under båda gestalterna. Och detta bruk fortlevde länge i
kyrkan, och man vet icke, när och genom vem en ändring infördes, låt
vara att kardinalen av Cusa meddelar, när ändringen blivit stadfäst.
Cyprianus betygar på några ställen, att folket undfick Herrens blod.
Detsamma betygar Hieronymus, som säger: Prästerna förvalta eukaristien
och utdela Kristi blod åt folket. Ja, till och med påven Gelasius
befaller, att sakramentet ej ska uppdelas, Dist. II de consecratione, cap.
Comperimus.
Det är blott sedvana, ej ens särdeles gammal, som föreskriver
annorlunda. Men det är allmänt erkänt, att en sedvana, som införts i
strid mot Guds ord, ej skall godtagas, såsom kyrkoordningarna säga,
Dist. VIII, cap. Veritate och följande. Men denna sedvana är upptagen
ej allenast i strid mot Skriften, utan även mot de gamla
kyrkoordningarna och kyrkans föredöme. Om några hellre velat mottaga
sakramentet under båda gestalterna, ha de fördenskull icke bort
tvingas att mot sitt samvete göra annorlunda. Och emedan en uppdelning
av sakramentet ej överensstämmer med Kristi instiftelse, plägar man
hos oss även underlåta den procession som hittills brukat äga rum.
XXIII. Om prästernas äktenskap
Det har klagats allmänt över de dåliga exemplen från präster, som icke
levt avhållsamt. Därför berättas det också, att påven Pius skall ha
sagt att vissa skäl funnits, på grund av vilka man
förbjudit prästerna äktenskap, men att det fanns mycket starkare skäl,
som talade för att åter tillåta det. Så förmäler nämligen Platina. Då
våra präster ville undvika denna allmänna anstöt, hava de tagit sig
hustru och lärt, att det är dem tillåtet att ingå äktenskap. Först och
främst emedan Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava
sin egen hustru, samt: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd
av begär. För det andra säger Kristus: Icke alla kunna taga emot detta
ord. Därigenom lär han oss, att icke alla människor äro skickade till
celibat, emedan Gud skapat människan till att fortplanta sig, Genes.
1. Och utan en särskild
gåva och utan gudomligt bistånd står det icke i mänsklig makt att
förändra skapelsen. De som icke lämpa sig för celibat, böra
följaktligen ingå äktenskap. Ty Guds befallning och den av Gud
inrättade ordningen kan ingen mänsklig lag och intet löfte upphäva. Av
dessa skäl lära prästerna, att det är dem tillåtet att taga
sig hustru.
Det är även uppenbart, att prästerna i gamla kyrkan voro gifta.
Ty Paulus säger, att till biskop skall väljas någon, som är gift.
Och i Tyskland var det först för fyra hundra år sedan, som
prästerna blevo tvingade med våld till celibat, ja, de motsatte sig
detta till den grad, att ärkebiskopen i Mainz nära nog blivit bragt om
livet vid ett upplopp av de förbittrade prästerna, när han skulle
tillkännagiva påvens edikt om denna sak. Och man bedrev saken så hårt,
att icke blott för framtiden äktenskap förbjödos, utan redan bestående
äktenskap blevo även upplösta, mot all gudomlig och världslig rätt,
ja, mot själva kyrkoordningarna, som uppställts ej blott av påvarna,
utan av de berömdaste kyrkomötena.
Och enär den mänskliga naturen blir svagare,
allt efter som världen åldras, må man se till, att ej ännu flera
laster utbreda sig över Tyskland. Men Gud har instiftat äktenskapet
till ett botemedel mot den mänskliga svagheten. Själva
kyrkoordningarna säga, att i senare tider någon gång den gamla
strängheten bör mildras för människornas svaghets skull, och det är
att önska, att så skedde även i denna angelägenhet. Det kanske också
kommer att tryta präster för församlingarna, därest äktenskapsförbudet
bibehålles längre.
Men då vi ha ett gudomligt bud, då kyrkans sedvänja är känd och
då det orena celibatet föder så mycken anstöt, så många
äktenskapsbrott och andra synder, som en god överhet borde ingripa
mot, är det förvånande, att det likväl icke finns någon punkt, på
vilken man förfar med mera hårdhet än mot prästernas äktenskap. Gud
bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen,
till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit det med stor ära.
Men mot kyrkoordningarnas mening plågas nu framför allt prästerna med
de svåraste straff endast och allenast för äktenskap. Att förbjuda
äktenskap kallar Paulus en onda andars lära,
1 Tim.
4. Nu för tiden är det
lätt att förstå något dylikt, då förbudet mot äktenskap
upprätthålles med sådana straff.
Men liksom ingen av människor påbjuden lag kan upphäva Guds bud,
så kan icke heller något löfte upphäva Guds bud. Därför tillråder även
Cyprianus kvinnor, som icke kunna hålla ett avgivet kyskhetslöfte, att
gifta sig. I första boken av hans Brev, brev XI, säger han följande:
Men om de antingen icke vilja eller icke kunna hålla ut, är det
bättre, att de gifta sig, än att de genom sina lustar kastas i elden;
på inga villkor få de bli sina bröder och systrar till anstöt. Och
kyrkoordningarna lägga i dagen en viss mildhet mot dem, som avgivit
kyskhetslöfte före den rätta åldern, vilket i våra dagar allmänt varit
brukligt.
XXIV. Om mässan
Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan.
Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad.
Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom det att på
några ställen jämte de latinska sångerna förekomma tyska sånger, vilka
tillagts till folkets undervisning. Ty yttre gudstjänstformer behövas
enbart till de olärdas undervisning. Och icke blott Paulus bjuder, att
ett tungomål, som folket förstår, skall användas i kyrkan, utan så är
stadgat även i mänsklig lag. Folket plägar därvid också gå till
nattvarden, om gudstjänstbesökare finnas, vilka äro rätt beredda.
Detta ökar även vördnaden och andakten vid den offentliga
gudstjänsten. Ty inga få tillträde, som icke därförinnan förhörts.
Folket upplyses även om sakramentets höghet och rätta bruket av
detsamma: vilken tröst det bringar förskräckta samveten, för att de må
lära sig att lita på Gud och vänta och begära allt gott av honom. Att
dyrka Gud på detta sätt är honom till behag, och ett sådant bruk av
sakramentet förökar gudshängivenheten. Därför tyckes mässan icke firas
med större andakt hos våra motståndare än hos oss.
Alla veta, att sedan länge alla rättsinniga kristna öppet och
synnerligen häftigt klagat över att mässorna skändligen vanhelgats, i
det man använt dem till vinning. Ty det är icke obekant, hur utbrett
detta missbruk är i alla kyrkor, av vad slags präster mässor hållas
blott för betalnings eller inkomsts skull och hur många som hålla
mässa i strid mot kyrkoordningarnas förbud.
Men Paulus uttalar de allvarligaste hotelser mot dem, som
behandla eukaristien ovärdigt, då han säger: Den som på ett ovärdigt
sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han gör sig skyldig
till synd mot Herrens lekamen och blod. Då prästerna hos oss blivit
upplysta om denna synd, ha därför privatmässorna upphört; nästan inga
privatmässor hållas ju för annat än förtjänstens skull.
Biskoparna voro icke heller okunniga om dessa
missbruk, och om de vidtagit rättelse i tid, skulle det nu varit
mindre oenighet. Förut ha de genom sin slapphet tillåtit många fel att insmyga sig i
kyrkan. Nu börja de sent omsider klaga över kyrkans skador, ehuru den
nuvarande oron icke har någon annan orsak än just dessa missbruk, som
voro så uppenbara, att de icke längre kunde fördragas. Det har
uppkommit stor oenighet om mässan och sakramentet, kanske för att
världen så skulle straffas för ett så långvarigt vanhelgande av
mässorna, vilket tolererats i kyrkan så många århundraden av dem, som
både kunnat och bort rätta detsamma. Ty det är skrivet i dekalogen:
Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
Men från världens begynnelse synes icke någon helig handling i samma
grad som mässan ha utnyttjats till vinning.
Härtill kom en åsikt, som i det oändliga
ökade antalet privatmässor, nämligen att Kristus genom sitt lidande
tillfyllestgjorde för arvsynden och instiftade mässan, för att den
skulle vara ett offer för de dagliga synderna, både dödssynder och
förlåtliga synder. Härav uppkom den allmänt vedertagna åsikten, att
mässan är en prestation, som i och med den yttre
gärningens fullgörande utplånar både levandes och dödas synder. Så
började man avhandla, huruvida en enda mässa, läst för flera, hade
samma kraft, som om en mässa lästes för varje person. Dylika
utredningar gåvo upphov till den oändliga mängden av mässor.
Om dessa åsikter ha de våra förfäktat, att de stå i strid med den
heliga Skrift och kränka den ära, som tillkommer Kristi lidande. Ty
Kristi lidande var ett offer och en tillfyllestgörelse ej blott för
arvsynden, utan även för alla övriga synder, såsom det är skrivet i
Hebréerbrevet: Vi hava blivit helgade därigenom, att Jesu Kristi
'kropp' en gång för alla har blivit offrad. Och: Med ett enda offer
har han för beständigt fullkomnat dem, som bliva helgade.
Vidare lär Skriften, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron
på Kristus, då vi tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull. Om
nu mässan utplånar levandes och dödas synder genom den yttre
gärningens fullgörande, så sker rättfärdiggörelsen i kraft av mässans verk och
icke i kraft av tron. Detta är ej förenligt med Skriften.
Men Kristus befaller oss att göra den till hans åminnelse. Därför
är mässan inrättad, för att tron hos dem, som gå till nattvarden,
skall påminna sig, vilka välgärningar den mottager genom Kristus, och
upprätta och trösta det förskräckta samvetet. Ty att minnas Kristi
välgärningar, det är att minnas och förnimma, att de verkligen
tillbjudas oss. Och det är ej nog att hava de yttre händelserna i
minne, ty dem kunna även judar och ogudaktiga komma ihåg. Mässan bör
fördenskull firas, i syfte att sakramentet där må bjudas dem, som
behöva tröst, såsom Ambrosius säger: Emedan jag oavlåtligt syndar,
behöver jag oavlåtligt mottaga läkedom.
Då mässan är ett sådant meddelande av
sakramentet, bibehålles hos oss en enda allmän mässa alla helgdagar
och även andra dagar, om några då vilja gå till nattvarden, varvid den
utdelas åt dem, som önska få den. Och denna sed är icke ny i kyrkan, ty
fäderna före Gregorius omnämna icke privatmässan. Om den allmänna
mässan tala de däremot mycket. Krysostomus säger, att prästen varje
dag står vid altaret och inbjuder somliga till sakramentet och avvisar
andra. Och av de gamla kyrkoordningarna framgår det, att en enda präst
celebrerade mässan och att de övriga prästerna och diakonerna mottogo
Herrens lekamen av honom. Ty så lyda orden i Niceabeslutet: Diakonerna
må i tur och ordning efter prästerna mottaga den heliga kommunionen av
biskopen eller av en präst. Och Paulus föreskriver om kommunionen, att
den ene skall vänta på den andre, så att man gemensamt undfår
nattvarden.
Då mässan således hos oss sker efter kyrkans
föredöme enligt Skriften och fäderna, äro vi förvissade om att den
icke kan ogillas, i synnerhet som till stor del yttre former för den
offentliga gudstjänsten, lika de brukliga, bibehållas; blott antalet
mässor är olika, och det skulle utan tvivel vara till stort gagn på
grund av de många, uppenbara missbruken, om det inskränktes. Ty fordom
firades icke ens i de mest besökta kyrkorna mässan dagligen, såsom
bestyrkes av Historia tripartita lib. IX: Men i Alexandria åter
föreläses på onsdag och fredag de heliga Skrifterna, och lärarna tolka
dem, och allt annat förekommer utom det högtidliga firandet av offret.
XXV. Om bikten
Bikten är icke avskaffad i våra kyrkor. Ty Herrens lekamen brukar icke
givas annat än åt dem, som förut förhörts och fått avlösning. Och
folket undervisas omsorgsfullt om tron på absolutionen, varom man
förut tegat. Folket läres att sätta det högsta värde på avlösningen,
emedan den är Guds eget ord och avkunnas på Guds befallning.
Nyckelmakten hålles högt i ära, och man erinrar om vilken tröst den
bringar förskräckta samveten och att Gud fordrar tro, så att vi tro på
denna avlösning som på en
från himmelen ljudande röst, och att denna tro på Kristus verkligen
erhåller och undfår syndernas förlåtelse. Förut framhävde man över
alla gränser betydelsen av tillfyllestgörelser för synderna, men tron
och Kristi förtjänst och trons rättfärdighet nämnde man icke alls.
Därför bör man i detta stycke ingalunda klandra våra kyrkor. Ty även
våra motståndare nödgas erkänna, att läran om boten blivit mycket
ingående behandlad och klargjord av de våra.
Men om bikten lära de, att syndernas
uppräknande icke är nödvändigt och att samvetena icke böra betungas
genom bekymret för uppräknandet av alla synder, emedan det är omöjligt
att omnämna alla synder, såsom psalmsångaren betygar: Vem märker
själv, hur ofta han felar? Jeremias säger också: Ett outrannsakligt
fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Men om endast de synder,
som yppats, bleve förlåtna, skulle samvetena aldrig kunna få ro,
emedan man varken kan märka
eller komma ihåg de flesta synderna. De gamla författarna betyga även,
att uppräknandet av synderna ej är nödvändigt. Ty i Dekreten citeras Krysostomus' ord: Jag tillsäger dig icke, att du skall yppa dina
synder offentligen, och icke att du skall anklaga dig själv inför
andra, utan jag vill, att du skall lyda profetens ord: Befall (lat.
"uppenbara") din väg åt Herren. Bekänn fördenskull under bön dina
synder, för Gud, den sanne domaren. Omtala dina överträdelser, icke
med tungan, utan för ditt samvete i minnet. Och i Glossa de
poenitentia, Dist.
5 cap. Consideret erkännes
det, att bikten är påbjuden blott av människor. Men bikten bibehålles
dock hos oss dels på grund av den stora välgärning, som avlösningen
innesluter, dels på grund av det gagn, den i övrigt medför för
samvetena.
XXVI. Om skillnaden mellan
olika slag av föda
Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan
även bland teologerna och prästerna, att man
kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgöra för sina synder genom att
skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. Att hela
världen tänkt på det sättet, framgår därav, att dagligen nya yttre
former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor
inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom
religiösa akter, nödvändiga för förtjänandet av nåden. Och man
uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. Denna
uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.
För det första fördunklades läran om nåden och om trons
rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt
annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att
tron, som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull, sättes vida
över gärningarna. Fördenskull vinnlägger sig även Paulus mycket om
denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga,
att den kristna rättfärdigheten är något annat än
dylika gärningar, nämligen tro, som tror att synderna förlåtas
oförskyllt för Kristi skull. Men denna Paulus' lära har blivit nästan
helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka givit upphov till
den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan
olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och
rättfärdighet. Ty i botsakramentet talade man icke om tron, endast
dylika satisfaktioner förelades. Hela boten tycktes bestå i dylikt.
För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i
det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen
ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor
och bärandet av viss dräkt. Iakttagandet av dylika ting gav man de
förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga
livet. Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man
icke: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, att en mor födde barn,
att en furste styrde sitt land. Det ansågs vara världsliga och
ofullkomliga gärningar, som voro mycket ringare än följandet av nämnda
höga regler. Denna villfarelse plågade högligen de fromma samvetena,
som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i
äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt
under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga
uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mera.
För det tredje hava dessa människobud varit till stor fara för
samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda
bud och människorna likväl ansågo dessa levnadsregler vara nödvändiga
former av gudsdyrkan. Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan,
några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de icke
kunde efterkomma människobuden, och de i sin nöd icke fingo höra något
enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden.
Vi se väl, hur summisterna och teologerna sammanställa
människobuden och söka få fram mildare tolkningar för att kunna skänka
lättnad åt samvetena. Men de lösgöra dem icke nog, utan insnärja
understundom samvetena ännu mera. Och med sammanställandet av
människobud ha högskolor och möten varit så upp tagna, att de icke ha
haft fid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter
den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det
borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra
anfäktelser. Därför klagade också Gerson och några andra teologer
djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från
att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära.
Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar
och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var
utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen.
Fördenskull bör man icke anse, att de våra
tagit upp denna sak i lättsinne eller av hat mot biskoparna,
såsom några med orätt misstänka. Det var i högsta grad nödvändigt att
upplysa kyrkorna om de villfarelser, som alstrats genom orätt
förstådda människobud. Ty evangelium nödgar oss att i kyrkorna med all
kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan
icke förstås, om människorna tro sig kunna förtjäna nåd genom
iakttagande av självvalda regler.
Det är sålunda deras lära, att vi icke kunna förtjäna nåd eller
rättfärdiggöras genom hållandet av människobud. Därför bör man icke
anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av
gudsdyrkan.
De tillägga även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus
urskuldar i Matt.
15 apostlarna, som icke
iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna,
utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han
säger: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror, de förkunna, äro
människobud. Alltså kräver han icke
onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: Icke vad
som går in i munnen, orenar människan. Vidare Rom.
14: Guds rike består icke i
mat och dryck. Kol.
2: Låt ingen döma eder i
fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller
sabbat, och om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda
från världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på
eder, liksom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'det
skall du icke smaka', 'det skall du icke komma vid'. I Apg.
15 säger Petrus: Varför
fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett
ok, som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? Vi tro ju
fastmer, att det är genom Herrens Jesu nåd, som vi bliva frälsta, vi
likaväl som de. Här förbjuder Petrus att betunga samnvetena med flera
utvärtes religiösa bruk, vare sig de härröra från Moses eller andra.
Och i
1 Tim.
4 kallas förbud mot viss
föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att
föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem
förtjäna nåd eller i den tanken, att kristendomen icke skulle kunna
bestå utan sådana former av gudsdyrkan.
Här förebrå oss våra motståndare, att de våra liksom Jovinianus
motsätta sig, att man tyglar och späker sitt kött. Men något helt
annat kan utrönas av deras skrifter. Ty de hava alltid lärt om korset,
att de kristna måste tåligt fördraga lidandena. Den sanna, verkliga
och icke låtsade späkningen är att prövas i mångfaldiga lidanden och
korsfästas med Kristus.
De lära därjämte, att varje kristen genom
lekamlig självtukt eller genom lekamliga övningar och mödor bör så öva
sig och skaffa sig ett sådant herravälde över sig själv, att icke
överflöd eller sysslolöshet eggar till synd, men icke för att vi genom
dessa övningar skulle förtjäna nåd eller åstadkomma tillfyllestgörelse
för synder. Och denna lekamliga självtukt bör den kristne ständigt
öva, icke blott på ett fåtal
bestämda dagar, såsom Kristus säger: Tagen eder till vara för att låta
edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap. Vidare: Detta
slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta. Och Paulus
säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den. Med detta ord ådagalägger
han tydligt, att skälet till att han tuktar sin kropp, är icke, att
han genom denna tukt skall göra sig förtjänt av syndernas förlåtelse,
utan att han vill hålla kroppen underdånig och skicklig till andliga
ting och till pliktuppfyllelse enligt kallelsen.
Därför fördömas icke fastorna i och för sig, utan de människobud,
som till fara för samvetet föreskriva bestämda dagar och bestämda slag
av föda, som vore dylika gärningar nödvändig form av gudsdyrkan.
Hos oss iakttagas likväl de flesta hävdvunna kyrkliga bruk, såsom
ordningen av läsestyckena i mässsan och de förnämsta helgdagarna, som
bidraga till en god kyrklig ordning. Men samtidigt upplysas
människorna om att sådan gudsdyrkan
icke rättfärdiggör inför Gud och att det icke bör betraktas såsom synd
att underlåta dylika ting, om det sker utan anstöt för andra..
Denna frihet i fråga om av människor påbjudna religiösa bruk är
icke okänd för fäderna. Ty i Österlandet firades påsk på annan tid än
i Rom, och då romarna av denna anledning anklagade Österlandet för
kyrklig söndring, erinrades de av de andra därom, att sådana bruk icke
behövde vara lika överallt. Och Ireneus säger: Olika mening om fastan
upphäver icke enheten i tro, och i Dist. XII skriver påven Gregorius,
att dylik olikhet icke kränker kyrkans enhet. Och i nionde boken av
Historia tripartita äro sammanförda många exempel på olika religiösa
bruk, och där anföras följande ord: Apostlarna åsyftade icke att
fastställa högtidsdagar, utan att predika en god vandel och
gudsfruktan.
XXVII. Om munklöftena
Vad som hos oss läres angående munklöftena, förstås bättre, om man
erinrar sig, hurudant tillståndet varit i klostren och hur mycket mot
kyrkoordningarna stridande som dagligen skedde i själva klostren. På
Augustinus' tid voro klostren fria brödraskap. Då sedermera tukten
upplöstes, införde man överallt löftena, för att tukten skulle
återställas liksom genom ett tänkt fängelse. Så småningom tillkommo
utöver löftena många andra regler, som skulle iakttagas. Och i strid
mot kyrkoordningarna lades dessa bojor på många före den
rätta åldern. Många ha av misstag kastats in i detta stånd, i det att
de, även om de voro tillräckligt gamla, saknade förmåga att rätt
bedöma sina krafter. De som blivit fångade i snaran på detta sätt,
tvingades att stanna kvar, även om några enligt medgivande i
kyrkoordningarna skulle kunnat befrias. Och detta hände till och med
oftare i nunnekloster än i munkkloster, ehuru man bort vara mera
skonsam mot det svagare könet. Denna stränghet uppväckte före vår tid
många rättänkandes ogillande, då de sågo unga flickor och ynglingar
drivas in i klostren för levebrödets skull och även sågo, hur
olyckligt detta avlöpte, vilken förargelse det åstadkom och hur
samvetena snärjdes därigenom. Det smärtade dem djupt, att
kyrkoordningarnas myndighet på en ytterst ödesdiger punkt fullständigt
åsidosattes och föraktades.
Till dessa olyckliga förhållanden kom
ytterligare en uppfattning angående munklöftena, som förr i tiden
uppenbarligen ogillats av dem bland munkarna
själva, som hade något mera förstånd. Man lärde, att löftena hade
samma värde som dopet; man lärde, att syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelse inför Gud förtjänades genom detta levnadsstånd. Ja,
man tillade ytterligare, att ej blott rättfärdighet inför Gud
förtjänades genom munklivet, utan ännu mera, emedan munken höll icke
allenast buden, utan även de evangeliska råden. Så intalade de
människor, att avläggandet av munklöfte var långt värdefullare än
dopet och att munkliv medförde mera förtjänst, än om man levde som
överhetsperson, präst eller dylika, som uppfyllde Guds bud i sin
kallelse utan att hänge sig åt någon självvald gudsdyrkan. Intet av
detta kan bestridas, ty det framgår klart av deras böcker.
Vad skedde sedan i klostren? Förr i världen voro de skolor för
den heliga Skrifts studium och andra vetenskaper, vilka äro till gagn
för kyrkan, och därifrån hämtades präster och biskopar.
Nu är det annorlunda. Det är onödigt att
omtala välkända ting. Förr syftade det gemensamma livet till förkovran i
kunskaper: nu påstår man, att detta levnadsstånd inrättats, för att
man därigenom skall förtjäna nåd och rättfärdighet, ja, man förkunnar,
att munklivet är fullkomlighetens stånd, och man sätter det vida över
alla andra av Gud inrättade levnadsstånd.
Detta ha vi framdragit utan alla illvilliga överdrifter, i syfte
att man måtte bättre förstå de våras lära om denna sak.
Om dem, som ingå äktenskap, lär man hos oss för det första, att
det är tillåtet för alla, som icke äro skickade för celibat, att ingå
äktenskap, emedan munklöftena icke kunna upphäva Guds ordning och
befallning. Detta är nämligen Guds bud: För att undgå otuktssynder må
var man hava sin egen hustru. Och icke blott budet, utan även Guds
skapelse och ordning nödgar till äktenskap dem, som ej genom Guds
särskilda bistånd äro undantagna härifrån. Det heter ju: Det är icke
gott för mannen att vara allena,
1 Mos.
2. Därför synda icke de,
som efterkomma denna Guds befallning
och ordning.
Vad kan framdragas häremot? Man må ställa löftets förbindande
kraft aldrig så högt, man kan dock icke komma därhän, att munklöftet
upphäver Guds bud.
Kyrkoordningarna lära, att varje löfte, som avgives, är till sin
giltighet begränsat genom överordnades rätt; så mycket mindre ha då
munklöftena giltighet emot Guds bud.
Men om det icke funnes några omständigheter,
på grund av vilka man kunde lösas från munklöftena, skulle icke heller
påvarna kunna lämna dispens från dem. Ty det är icke tillåtet för
människan att upphäva en förpliktelse, som utan förbehåll är grundad
på ett absolut gudomligt krav. Men det har varit klokt och riktigt, då
de romerska påvarna funnit skäligt att förfara med en viss billighet i
fråga om denna förpliktelse. Fördenskull förmäles det, att de ofta
löst från munklöftena. Känd är historien om konungen av Aragonien, som
kallades tillbaka från klostret. Det finns också exempel från våra
dagar.
Varför tala vidare våra motståndare så höga ord om förpliktelsen
eller löftets bindande kraft, allt under det de iakttaga fullständig
tystnad om vad som ligger i begreppet löfte: nämligen att det bör avse
något, som är möjligt att utföra, det bör vara frivilligt, avgivet
utan tvång samt med klar insikt? Men det är icke okänt, hur det
förhåller sig med människans förmåga att bevara ständig kyskhet. Och
hur många ha avlagt sitt löfte frivilligt, med klar insikt? Helt unga
kvinnor och män övertalas att avlägga klosterlöfte, innan de ha ett
moget omdöme, ibland t.o.m. tvingas de därtill. Därför är det icke
billigt att förfäkta en så sträng uppfattning angående löftenas
förbindande kraft, då alla erkänna, att det strider mot själva
begreppet löfte, om det avgives utan fri vilja och utan klar insikt.
De flesta kyrkoordningar förklara munklöften,
avgivna före uppnådda femton års ålder, för ogiltiga, emedan omdömet
före nämnda tid icke anses ha vunnit en sådan utveckling, att man kan
bestämma för hela det följande livet. En annan stadga, som tar mera
hänsyn till mänsklig svaghet,
lägger ytterligare till några år, i det den förbjuder munklöften före
uppnådda aderton år. Vilkendera bestämmelsen skola vi följa? De flesta
ha giltig förevändning att lämna klostren, emedan flertalet avgivit
sina löften före nämnda ålder.
Det är slutligen icke utan vidare klart, att dylika personers
äktenskap böra upplösas, även om brytande av löftet kunde klandras. Ty
Augustinus säger, att det icke bör upplösas,
27 Quaest.
1 cap. Nuptiarum, och han
är en betydande auktoritet, även om andra senare haft en annan åsikt.
Ehuru Guds bud om äktenskapet synes befria de
flesta från munklöftena, åberopa de våra även ett annat skäl till att
munklöftena icke äro förbindande, nämligen att varje form av
gudsdyrkan, som människor utan Guds befallning inrättat och valt ut,
för att därigenom förtjäna rättfärdiggörelse och nåd, är ogudaktig, ty
Kristus säger ju: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud. Och
Paulus lär överallt, att vi icke skola söka rättfärdighet i kraft av
våra regler och former av gudsdyrkan, som äro uttänkta av människor,
utan att rättfärdigheten kommer dem till del, som tro, att de för
Kristi skull av Gud varda upptagna i nåden.
Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda
fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och
rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och
undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet? Härav följer
sålunda, att dessa övliga löften varit ogudaktiga former av
gudsdyrkan, och att de fördenskull äro ogiltiga. Ty ett löfte, som är
ogudaktigt och avlagt emot Guds bud, gäller icke; ty, såsom
kyrkoordningarna säga, löftet bör ej binda oss till att begå en
orättfärdighet.
Hos Paulus heter det: I haven kommit bort ifrån Kristus, I som
viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
Således komma även de, som vilja rättfärdiggöras genom munklöften,
bort ifrån Kristus och falla ur nåden. Ty även de, som låta löftena
vara grund till rättfärdiggörelsen, låta det, varför äran uteslutande
tillkommer Kristus, vara ett verk av egna krafter. Och det kan icke
förnekas, att munkarna hava lärt, att de genom löftena och sina regler
rättfärdiggöras och förtjäna syndernas förlåtelse, ja, ha t.o.m.
funnit på ännu orimligare ting, de ha berömt sig av att kunna överlåta
sina gärningar på andra. Om någon i ond avsikt ville göra affär av
detta, hur mycket skulle han icke kunna samla ihop härom, som nu
munkarna själva blygas över. Än ytterligare ha de intalat människorna,
att dessa hopgjorda fromhetsövningar skulle vara den kristna
fullkomlighetens stånd. Är icke detta att låta gärningar vara grund
till rättfärdiggörelsen? Men det är att giva en ej ringa anstöt i
kyrkan att framställa för folket en av människor utan Guds bud uttänkt
form av gudsdyrkan samt lära, att dylik gudsdyrkan rättfärdiggör
människorna. Ty trons rättfärdighet, vilken man framför allt skall
förkunna i kyrkan, fördunklas, då denna underbara änglaandlighet,
denna skenfattigdom och skenödmjukhet och detta skencelibat hållas fram
för människors ögon. För övrigt fördunklas Guds bud och den rätta
gudsdyrkan, då människorna få höra, att endast munkarna befinna sig i
fullkomlighetens stånd. Ty den kristna fullkomligheten består i att
allvarligt frukta Gud och dock tillika hava en stor tro och för Kristi
skull förlita sig på att vi ha en försonad Gud, samt av Gud begära och
med visshet förvänta hjälp i allt, som vi skola uträtta enligt vår
kallelse, och samtidigt i det yttre samvetsgrant göra goda gärningar
och fylla sin kallelse. Häri består den sanna fullkomligheten och den
sanna dyrkan av Gud; den består icke i celibat eller tiggeri eller
ovårdade kläder.
Därför har folket bibragts många ödesdigra
åsikter genom detta osanna lovprisande av munklivet. Man hör celibatet
prisas omåttligt och lever därför med dåligt samvete i det äkta
ståndet. Man hör, att endast tiggarna äro fullkomliga, och kan sedan
ej utan dåligt samvete behålla sin egendom, ej utan
dåligt samvete driva affärer. Man hör, att det är ett evangeliskt råd,
att man ej skall hämnas, och följaktligen blir det en del folk, som ej
sky att såsom enskilda taga hämnd, ty de höra, att det blott är ett
råd, ej ett bud. Andra åter anse, att det ej anstår de kristna att
intaga några överhetsställningar alls eller bekläda några borgerliga
ämbeten.
Man kan också läsa om många, som övergivit äktenskapet och sin
samhälleliga tjänst och gömt sig i kloster. Detta kallade de att
undfly världen och uppsöka ett levnadsstånd, som mera behagade Gud.
Och de sågo icke, att Gud skall tjänas i lydnad för de bud, som han
själv givit, och ej i hörsammande av bud, som uttänkts av människor.
Det levnadsstånd är gott och fullkomligt, som vilar på Guds bud. Härom
är det nödvändigt att upplysa människorna. Och före vår tid förebrår
Gerson munkarna deras oriktiga uppfattning om fullkomligheten och
betygar, att det på hans tid var något nytt, att munklivet var
fullkomlighetens stånd.
Så många ogudaktiga åsikter äro förknippade med munklöftena: att
de rättfärdiggöra, att den kristna fullkomligheten består i dem, att
råden och buden uppfyllas genom dem, att de innefatta
överloppsgärningar. Då allt detta är oriktigt och grundlöst, bli
munklöftena ogiltiga.
XXVIII. Om den andliga makten
Det har förr skrivits mycket om biskoparnas makt. Därvid ha somliga
olämpligt sammanblandat den andliga och den världsliga makten. Och
denna sammanblandning har givit upphov till stora krig och stora
uppror, i det påvarna, i kraft av nyckelmakten, icke blott inrättat
nya former av gudsdyrkan och genom att undantaga vissa fall från
prästernas absolutionsmakt och genom obilliga bannlysningar lagt
bördor på samvetena, utan än ytterligare försökt att förfoga över
kungakronor samt beröva kejsare deras välden. Dessa försyndelser ha
långt tidigare fromma och lärda män i kyrkan klandrat. Därför ha de
våra, för att vägleda samvetena, tvingats att klargöra skillnaden
mellan den andliga makten och den världsliga makten, och lärt, att
bådadera på grund av Guds bud skola omfattas med vördnad i Guds namn
och visas all heder såsom Guds största välgärningar på jorden.
Men de anse, att nyckelmakten eller den
biskopliga makten enligt evangeliet betyder befogenheten eller Guds
befallning att predika evangelium,
förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten.
Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder jag ock eder. Tagen emot helig Ande. Om I förlåten
någon hans synder, så äro de förlåtna; och om I binden någon i hans
synder, så är han bunden i dem. Och i Mark.
16 heter det: Gån ut och
prediken evangelium för allt skapat.
Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna
evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många
eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting
skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig
Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets
och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: Evangelium är en Guds
kraft till frälsning för var och en som tror.
Då sålunda den andliga makten meddelar eviga
gåvor och utövas blott genom Ordets ämbete, står den icke i vägen för
den världsliga styrelsen, lika litet som konsten
att sjunga gör intrång i densamma. Ty den världsliga styrelsen sysslar
med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan
kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar
människorna med svärd och kroppsliga straff för att upprätthålla
borgerlig rättfärdighet och fred.
Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke
sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika
evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på
främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva
överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga
hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal,
icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom
Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt
mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil.
3: Vi hava vårt
medborgarskap i himmelen, i
2 Kor.
10: Våra stridsvapen äro
nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud,
att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader etc. På
detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda
även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en
Guds gåva och välgärning.
Om biskoparna hava någon världslig makt, hava de den icke i kraft
av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av
konungar eller kejsare för den världsliga förvaltningen av sin
egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.
Då det är fråga om biskoparnas domsrätt, bör
man sålunda skilja mellan världslig makt och andlig domsrätt. Ty
enligt evangeliet eller, såsom de säga, enligt gudomlig rätt, ha
biskoparna såsom biskopar, d.v.s. såsom betrodda med Ordets och
sakramentens ämbete, denna domsrätt: att
meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida
mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta
från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I
detta stycke böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig
rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han hör mig.
Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot
evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad
mot dem, Matt.
7: Tagen eder till vara
för falska profeter. Gal.
1: Om en ängel från
himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för
eder, så vare han förbannad.
2 Kor.
13: Ty icke mot sanningen,
utan allenast för sanningen förmå vi något. Ytterligare: Herren har
givit mig myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Så
föreskriva även kyrkoordningarna, II qu. VIII, cap. Sacerdotes och cap.
Oves. Och Augustinus invänder mot Petilianus' brev: Man bör icke
instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstaga sig i
någon punkt eller hava en mot de kanoniska, heliga skrifterna
stridande mening.
Om de hava någon annan makt eller domsrätt i avgörandet av vissa
frågor, t.ex. äktenskapsmål eller tionde mål etc., så hava de den på
grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna svika sin plikt, äro
furstarna t.o.m. mot sin vilja skyldiga att skipa rätt bland sina
undersåtar för bevarande av lugnet.
Därjämte avhandlar man, om biskoparna eller prästerna hava
befogenhet att i kyrkan föreskriva yttre former för gudsdyrkan och
utfärda lagar beträffande fasta helgdagar och skilda grader inom det
andliga ämbetet etc. De som tillskriva biskoparna en dylik befogenhet,
åberopa som stöd: Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen
icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall
han leda eder fram till hela sanningen. De åberopa även apostlarnas
exempel, då de påbjödo, att man skulle avhålla sig från blod och från
köttet av kvävda djur. De åberopa även, att sabbatsfirandet förlades
till Herrens dag, i strid, som det synes, mot dekalogen. Intet exempel
gör man så stort nummer av som denna förändring av sabbaten. De
förfäkta, att kyrkan måste ha den största makt, då den kunnat lösa
från iakttagandet av ett dekalogens bud.
Men om denna fråga lära de våra, att biskoparna icke hava makt
att föreskriva något i strid mot evangeliet, såsom ovan ådagalagts.
Detsamma lära kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. Det
strider även emot Skriften att fastställa kyrkliga bud eller fordra,
att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöra för våra synder
eller förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Ty vi kränka den ära, som
tillkommer Kristi förtjänst, då vi anse oss genom sådan efterlevnad
bli rättfärdiggjorda. Men det är uppenbart, att människobuden på grund
av denna uppfattning förökats nästan i det oändliga inom kyrkan, medan
däremot läran om tron och trons rätttfärdighet
undertryckts. Undan för undan ha ju allt flera helgdagar inrättats,
fastor påbjudits, nya andaktsformer och nya former för helgonens
ärande införts, emedan upphovsmännen till dylika ting ansågo sig
därigenom förtjäna nåden. Så utvidgades på sin tid botbestämmelsema,
av vilka vi ännu ha vissa spår kvar i våra satisfaktioner.
De som uppställa människobud, handla vidare mot Guds bud, då de
låta förhållandet till vissa födoämnen och vissa dagar och dylikt bli
synd och betunga kyrkan genom träldom under lagen, som om det bland de
kristna för förtjänandet av rätttfärdiggörelse behövdes en dylik
gudsdyrkan, lik den levitiska, vars ordnande Gud anförtrott åt
biskopar och apostlar. Så skriva somliga författare. Och påvarna synas
till en del vara vilseledda genom den mosaiska lagens föredöme. Därav
komma sådana bördor, som att det, även om ingen anstöt vållas
därigenom, skall vara dödssynd att arbeta med sina händer på
helgdagar, att det är dödssynd att försumma de kanoniska
bönetimmarna, att vissa födoämnen fläcka samvetet, att fasto äro
gärningar, som blidka Gud, att synd av sådan art, att absolutionen
därför förbehållits viss myndighet, icke kan förlåtas utan
bemyndigande från den, som uppställt förbehållet. I själva verket är
det ju så, att kyrkoordningarna tala om förbehåll beträffande
kyrkostraffen, ej beträffande skulden.
Varifrån ha biskoparna rätt att föreskriva församlingarna dessa
människobud till att snärja samvetena? Petrus tillåter ju icke, att
något ok lägges på lärjungarna. Och Paulus säger, att Herren givit
honon myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Varför
föröka de då antalet synder genom att föreskriva iakttagande av sådana
människobud?
Vi ha ju dock klara utsagor vilka förbjuda uppställande av sådana
människobud för att förtjäna nåden eller såsom nödvändiga till
saligheten. Paulus Kol.
2: Låten därför ingen döma
eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad
eller sabbat; vidare: Om I nu haven dött med Kristus och
kommit ifrån världens 'makter', varför låten I då allehanda stadgar
läggas på eder, likasom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke
taga i', 'Det skall du icke smaka', 'Det skall du icke komma vid', och
detta när det gäller ting som alla äro bestämda till att gå under
genom förbrukning - allt till åtlydnad för människobud och
människoläror? Visserligen har allt detta namn om sig att vara
'vishet'. Tit.
1: Tillrättavisa dem, så
att ... de icke aktar på judiska fabler och vad som påbjudes av
människor, som vända sig från sanningen, förbjuder uttryckligen av
människor uppfunna bud. Och Kristus säger i Matt.
15 om dem som kräva lydnad
för människobud: Frågen icke efter dem. De äro blinda och blindas
ledare. Han ogillar sådana former för gudsdyrkan: Var planta, som min
himmelsk Fader icke har planterat, ska uppryckas med rötterna.
Om biskoparna hava rätt att betunga församlingarna med
människobud i det oändlig och snärja samvetena med sådana bud, varför
förbjude Skriften så ofta uppställande av och lyssnande till
människobud? Varför kallas de för
onda andars läror? Är det utan någon mening, som den helige Ande
varnat härför?
Det blir sålunda ofrånkomligt, att då föreskrifter, vilka
uppställas som nödvändiga eller i syfte att man därmed skall förtjäna
nåden, äro oförenliga med evangelium, ha icke några biskopar någon
rätt att införa dylika former av gudsdyrkan eller kräva dem. Ty det är
nödvändigt att i kyrkorna bibehålla läran om den kristliga friheten,
d.v.s. att träldomen under lagen icke är nödvändig för
rättfärdiggörelsen, såsom det är skrivet i Galaterbrevet: Låten icke
något nytt träldomsok läggas på eder. Det är nödvändigt att fasthålla
vid det förnämsta stycket i evangelium, nämligen att vi vinna nåden
utan egen förtjänst genom tron på Kristus, icke på grund av
underkastelse under yttre regler eller på grund av former av
gudsdyrkan, som människor inrättat.
Vad bör man därför anse om söndagen och
liknande kyrkliga bruk? Härpå svara de våra, att biskoparna
eller prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att
allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola
förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena
förbindas till lydnad, så att de anse den såsom nödvändiga former av
gudsdyrkan och tycka sig synda, då de, utan att vålla anstöt för
någon, åsidosätta dem. Så föreskriver Paulus, att vid sammankomsterna
kvinnorna skola hölja sina huvud, att utläggarna skola höras i tur och
ordning i kyrkan etc.
Sådana föreskrifter böra församlingarna följa
i sådan utsträckning, att den ene icke blir till anstöt för den andre,
utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, men icke
på sådant sätt, att samvetena betungas, i det de hålla dylika ting för
nödvändiga till saligheten och anse sig synda, då de underlåta dem
utan att bliva till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en
kvinna göra något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det
inte väcker människors anstöt.
Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten
och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anse, att
iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom
något nödvändigt i stället för sabbaten, ha orätt. Skriften har
avskaffat sabbaten, då den lär att alla från Moses härstammande former
för gudsdyrkan kunna underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan
det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket
visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för
detta ändamål ha avsett söndagen, som tyckes ha blivit föredragen just
av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på
kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten
eller någon annan dag var nödvändig.
Det finns vidunderliga utredningar om
ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre former i den nya lagen, om
förändringen av sabbaten, som alla ha sin upprinnelse i den falska
uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en gudsdyrkan i stil med
den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag
att uttänka nya former för gudsdyrkan, som vore nödvändiga för
frälsningen. Dessa villfarelser vunno utbredning i kyrkan, då trons
rättfärdighet icke förkunnades tillräckligt klart. Somliga förfäkta
tesen, att iakttagandet av söndagen icke grundar sig på gudomlig rätt,
men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriva, hur mycket man får
arbeta på helgdagar. Vad äro dylika utredningar annat än snaror för
samvetet? Ehuru de försöka att åstadkomma en billig tolkning av de
kyrkliga buden går det dock icke att uppnå verklig billighet, så länge
föreställningen om deras nödvändighet finnes kvar, och den måste bli
kvar, så länge man icke känner till trons rättfärdighet och den
kristna friheten.
Apostlarna befallde de kristna att avhålla
sig från blod. Vem följer nu den föreskriften? Likväl synda icke de,
som ej följa den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga
samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en
tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste
man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.
Nästan inga kyrkoordningar iakttagas noggrant och många komma
varje dag ur bruk även hos dem, som allra ivrigast försvara de
kyrkliga buden. Man kan icke heller finna råd för samvetena, om man
icke ger billigheten rum, så att vi vet oss iakttaga kyrkans bud utan
att tillskriva dem nödvändighet och icke kränka samvetet även om vissa
kyrkans bud skulle komma ur bruk.
Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av
den tillbörliga lydnaden, om de icke tvingade till iakttagande av
kyrkliga bud, som icke kunna följas med gott samvete. Nu påbjuda de
celibat och mottaga inga som präster, såvida dessa icke svära att icke
förkunna evangelii rena lära. Våra kyrkor begära icke, att biskoparna
skola återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det
dock skulle anstå goda herdar att göra. De begära blott att biskoparna skola avlyfta
orättmätiga bördor, som äro av nyare datum och införts i strid mot den
allmänneliga kyrkans sedvänja. Kanske hade dessa bestämmelser i början
några godtagbara skäl för sig, men de passa icke för senare tider. Det
är också uppenbart, att somliga av dem införts på grund av oriktiga
föreställningar. Därför borde påvarna visa mildhet och nu lätta på
bestämmelserna. Ty en sådan förändring försvagar icke kyrkans enhet.
Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva
kyrkoordningarna utvisa. Men om det icke kan utverkas, att sådana
föreskrifter upphävas, som icke kunna åtlydas utan synd, måste vi
följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än
människor.
Petrus förbjuder biskoparna att uppträda
såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna
skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de
skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa
några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de
icke i något avseende vilja ge efter, må de själva se till, huru de
inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli
orsak till kyrkosöndring. Dessa äro de viktigaste artiklarna, som
synas vara omstridda. Ehuru man kunde ingå på flera missbruk, ha vi
för att undvika för stor omständlighet endast sammanfattat de
viktigaste, med stöd av vilka de övriga lätt kunna bedömas.
Det har varit häftiga klagomål över avlaten, över
vallfärderna, över missbruket av bannet. Församlingarna hade många
obehag genom avlatskrämarna. Oavlåtliga strider hade prästerna med
munkarna om de rättigheter, som tillkomma församlingsprästen, om
hörandet av bikt, om jordfästningar, om tillfällighetspredikningar och
oräkneliga andra ting. Dessa frågor ha vi förbigått, för att det, som
i denna fråga är det
viktigaste, genom en kort framställning lättare skulle bli klargjort.
Vi vilja icke heller med något, som här sagts och framhållits, draga
vanära över någon. Blott det har omnämnts, som nödvändigt måste
framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och
inga former för gudsdyrkan införts, som strida mot Skriften eller den
allmänneliga kyrkan. Ty det är uppenbart, att vi med största omsorg
sökt förhindra, att några nya, okristliga läror skulle spridas i vara
kyrkor.
Förestående artiklar ha vi velat framlägga i enlighet med det
kejserliga påbudet, för att man här måtte finna vår bekännelse och för
att huvudpunkterna av våra teologers lära skulle bli klargjorda. Om i
denna bekännelse något saknas, äro vi beredda att, om Gud vill, lämna
utförligare upplysning enligt de heliga skrifterna.
|